Och aldrig ska vi skiljas - skådespel av Jon Fosse

“hjärtpunkten i denna dramatik: mystiken, den sköra balansgången mellan tomhet och mening.” – Leif Zern, Det lysande mörkret

Svensk premiär 24 april kl 22.00 på Cinnober Teaters nya scen, Teaterterrassen
Spelas 24 april kl 22.00 (Obs tiden) 25, 27, 28 april, 3, 4 maj kl 20.00 (Obs tiden)
samt 9, 10 maj kl 21.00 (Obs tiden)

Med provpublik 13, 16 och 19 april
Se knappen Biljetter för mer information


Alla bilder denna sida: Per Buhre

PANELSAMTAL MED INBJUDNA GÄSTER
Efter föreställningarna den 28 april och 3 maj hålls panelsamtal. En biljett till ett panelsamtal kostar 80 kr och i detta ingår även en dryck och tilltugg i pausen mellan föreställningen och samtalet. Biljetten kan du boka här på sidan under knappen Biljetter.

Panelsamtal 28 april kl. 21.30
G e n u s_i_s c e n k o n s t e n
- Ett samtal om genus på scen. Vad betyder ett medvetet genusarbete inom scenkonsten? Hur viktigt är det och vart vill vi komma med det?
Lisa Lindén (fil. Mag i genusvetenskap med inriktning mot dramatik och litteratur, projekt-ledare för projektet Spark – ett genus och jämställdhetsprojekt inom den fria dans- och teaterkonsten)
Liv Elf Karlén (Teater Lacrimosa, Stockholm samt medförfattare till boken Större än så här – tankar för en genusnyfiken gestaltning)
Per Nordin (Lektor scenisk gestaltning vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg).
Moderator är Anna Berg från Regionteater Väst.

Panelsamtal 3 maj kl. 21.30
J o n_F o s s e s_d r a m a t i k
- Ett samtal om Jon Fosses dramatik, vad består den i, hur spelas den och hur går dramatiken efter Jon Fosse vidare?
Olof Lindqvist (konstnärlig ledare Regionteater Väst, med ett antal regiuppdrag för bland annat Teater Bhopa och Göteborgs stadsteater bakom sig)
Therese Bjørneboe (teaterkritiker, redaktör för den internationellt orienterade Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift - som säljs i Cinnobers biljettkassa)
Kia Berglund (med flera uppsättningar av Fosse bakom sig på Teater Giljotin i Stockholm, som är hennes hemmascen. Kia var den som introducerade Jon Fosse i Sverige, tätt följd av Cinnober. Nu är vi äntligen samlade i ett samtal om honom)
Moderator är Kjerstin Norén, teaterkritiker, litteraturvetare och författare

På scenen
Anna Forsell - Hon
Hans Brorson - Han
Sara Estling - Flickan

Översättning, Bearbetning, Regi & Ljusdesign – Svante Aulis Löwenborg
Förlag – Colombine Teaterförlag
Kostym, Mask – Christine Åström
Scenografi – Råger Johansson
Ljuddesign – Tony Blomdahl
Producent – Carin Nordberg
Teknik – Per Anders Karlsson, Tony Blomdahl
Grafisk design, program, affisch, flyer mm – Robert Samsonowitz/RBRT CREATIVE
Produktion – Berit Jarche, Anna Forsell, Svante A Löwenborg & Carin Nordberg



OCH ALDRIG SKA VI SKILJAS och JON FOSSE

Jon Fosse har varit en följeslagare för Cinnober Teater sedan starten. De första åren satte vi upp Klass mot klass av Stig Larsson, Världsförbättraren av Thomas Bernhard, och som tredje produktion Någon kommer att komma av Jon Fosse 1998, då i samarbete med Folkteatern i Göteborg. Fosse var själv i stan och gav ett flertal intervjuer i dagspressen. Efter vår urpremiär på Gitarrmannen 1999 och ett nytt besök av författaren, samt musikteaterpro-duktionen av Suzannah 2005, återvänder vi nu till den pjäs som var den första som kom upp på en scen av den numera världskände norrmannen. Enligt Cinnobers krav på modern ospelad dramatik väljer vi att ha svensk premiär på ett skådespel som pekar ut en av riktningarna i den dramatik som han har skrivit sedan dess.

Jag dog ej, men vid liv var jag ej heller;
har du en smula fantasi, tänk efter
om själv du liv och död skulle berövas
Dante
(pjäsens motto från Divina Commedia, Ingvar Björkesons översättning 1983)

Jon Fosse har i mer än hälften av sina skådespel utvecklat ett mästerskap i att låta olika tidsplan spelas upp samtidigt på scenen. Pjäser som Barnet, Namnet och Natten sjunger sina sånger är svarta, mörka stycken som springer ur den psykologisk-realistiska traditionen. Med andra skådespel som En sommars dag, Dröm om hösten, Suzannah, Sömn, Skuggor, Döds-variationer och Jag är vinden, sker istället i tur och ordning en utveckling i upplösning av tid och rum.

Redan med Och aldrig ska vi skiljas har han byggt en pjäs med tre stämmor som flätas samman med varandra i tiden. En kvinna som är ensam i sitt hem talar om mannen som ska komma, men han har antingen försvunnit eller så är han död. Eller något tredje. Kanske deras relation har fått ett slut på annat sätt. Kvinnans ord blir till besvärjelser: med alla sina upprepningar och rytmiska, nästan barnsliga ramsor framkallar hon bilden av mannen gång på gång. Hon gör honom verklig och overklig på samma gång. Efter en stund dyker han faktiskt upp för att strax försvinna. I den andra scenen är han där igen, nu med en annan kvinna, Flickan. Så går pjäsen vidare, mot försoning eller smärta, dröm eller verklighet, ljus och mörker. Allt på samma gång.

Man kan likna Jon Fosses språk och komposition vid musik, för han spelar direkt på människans emotionella register, just som musiken gör det. Språket ägnar sig väl åt scenen, trots att pjäserna inte bygger på konflikter i första hand. Karaktärerna har inga projekt. Om texten uppfattas som enkel och nästan banal så gör den sceniska praktiken att den får dynamik. Det är som om Fosse ställer upp fällor för oss när vi tror att texten handlar om en sak men istället rör sig mot en annan erfarenhet. Den väntande kvinnan och den från-varande mannen i Och aldrig ska vi skiljas är som karaktärer bara alltför igenkännbara. Temat är väl på en gång tvåsamhet och innerlig förening, men detta är strax ute ur spel och det börjar handla om själva tidens lopp. Det blir till en slags lek och det är som att ingen av personerna finns där, egentligen. De delar bara samma erfarenhet. De är lika rädda och ensamma i en ringdans mellan tomhet och mening. Konflikterna är frånvarande, den drama-tiska situationen infinner sig inte, och kanske just därför byggs en ny, säregen spänning upp.

Jon Fosse är idag en av de mest spelade nutida dramatikerna i världen. Han har ett femtiotal titlar av prosa, lyrik, barn- och ungdomsböcker och skådespel bakom sig. Bonniers gav i februari 2010 ut dubbelutgåvan av romanerna Det är Ales/Sömnlösa och flera av hans romaner har tidigare kommit ut på svenska. Hans lyrik har ännu inte funnit ett svenskt förlag. Barn- och ungdomsböckerna har endast en titel: Kant, med illustrationer av den svenske konstnären Roj Friberg.

Och aldrig ska vi skiljas skrevs för Den Nationale Scene i Bergen och framfördes 1994 i regi av Kai Johnsen. Året efter hade Någon kommer att komma urpremiär i Oslo, pjäsen som var det första Jon Fosse egentligen skrev för scenen och som senare skulle komma att bli hans genombrott som dramatiker. Teater Giljotin i Stockholm var först i Sverige med Jon Fosse och skådespelet Barnet 1997. Året efter kom sedan både Giljotin, Cinnober och Stockholms stadsteater med varsin uppsättning samtidigt som genombrottet internationellt. Claude Régys uppsättning av Någon kommer att komma på Theâtre des Amandiers 1999 och Thomas Ostermeiers Namnet på Schaubühne 2000 var uppsättningar som säkrade Fosse plats bland samtidens mest omtalade dramatiker. Och han spelas alltjämt över världen också för att han fortsatt arbeta med skådespelet som form vid sidan av prosan och lyriken. Med minst två nya titlar varje år har skådespelens antal vuxit till över 30, och hans verk uppförs detta år i Helsingborg, Oslo, Stockholm, Malmö, Nantes, Paris, Freiburg, Shanghai...

Svante Aulis Löwenborg - konstnärlig ledare Cinnober Teater

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••
Det lysande mörkret - Jon Fosses dramatik av Leif Zern beskriver på ett engagerat och inspirerande sätt Jon Fosses dramatiska författarskap och ger en bild av honom i samtiden. Boken säljs i Cinnobers biljettkassa, liksom romanerna Det är Ales/Sömnlösa av Jon Fosse, utkomna på Albert Bonniers Förlag, februari 2010.

OM CINNOBERS TIDIGARE FOSSEPRODUKTIONER

Någon kommer att komma 1998:

"samspelet mellan Christer Fjällström och Caroline Andréason fungerar perfekt i Svante Aulis Löwenborgs personregi." Amelie Björck, GöteborgsPosten

"en föreställning som rör sig fritt mellan textnivåer och sceniska uttryck. Ett dynamiskt och imponerande samspel" Sara Michaëlsson, GöteborgsPosten

"Återigen rädsla, den sipprar in från alla håll och ger föreställningen en obehaglig lukt av verklighet" Petter Larsson, Arbetet Nyheterna

"stämningar fyllda av existentiella frågor" Britt Nordberg, Bohusläningen

"som att hamna inuti någons tvångstankar/…/groteskt roligt och avslöjande" Boel Unnerstad, P4

Suzannah 2005-2006:

"som blev man vaggad inuti en dikt" Sven Rånlund, GöteborgsPosten

"En lätt svindlande känsla" Marita Adamsson, Bohusläningen

"En musikteater där musiken varken ställer sig över eller under teatern utan är en utvidgning av den." Martin Nyström, Dagens Nyheter

"fullständigt enastående" Björn Gunnarsson, Helsingborgs Dagblad

"Suzannah var ett uppiggande experiment som får en att fundera över scenkonstens alla möjligheter" Kajsa Öberg Lindsten, nättidningen Alba